- Tessan -

"TJA är du klar med boxen?" (sex and the city minisko låda som jag lånat ut)

Stod det i ett meddelande jag skickade 06,47 imorse, och tack vare det så förstörde jag nog mer eller mindre en semester och min egen dag, om jag förstått det hela rätt. 
Jag vet inte om det är jag som inte förstår och är trög eller om jag helt enkelt har brännt mina broar.

Just nu finns det inte ord som kan beskriva känslan, arg, ledsen, besviken, trött, matt, förbannad? Jag måste agera ut på något sätt för jag har fan suttit med tårar i ögonen hela resan hem från sthlm, och för att få mig att göra det krävs det en hel del. Att göra en höna av en fjäder och sen dra igång djungeltrumman.. Inte min smak..Jag är trött..

Nej inget av orden det stämmer, någon härlig blandning med lite smått och gott av varje. Tröttsamt är det i alla fall när man själv känner att man ställer upp varje gång man blir ombedd, fixar och donar, lånar ut saker, skjutsar, hjälper, ofta inga stora saker  och ibland är det stora saker med, men i mitt tyckte visar att man intresserar sig om man någon gång hjälper till utan att begära något tillbaka eller kanske bara finns där som stöd när man behöver det. För mig handlar det om att ge och ta, och det är inte kul att i vissa sammanhang alltid vara den som ger.

Man bjuder in till kalas och det enda man vill höra är att antingen så kommer man eller så kommer man inte? Vill man vara med på present eller inte, men nej det ska vara svårt att få fram, man får tjata efter ett par dagar, även fast man kanske vet att personerna i fråga tänkt dyka upp, och hur kul är det? Man fixar med allt och gör/beställer mat, tårtor, fika, sittplatser så att alla ska kunna komma och sätta sig ner och ha en trevlig stund. 
Så får man noll tillbaka, inget svar, om möjligt lite skit, eller komentarer om vad gästerna vill ha när de kommer till oss.....?!

För första gången ska vi fira prinsen hemma hos oss, en helt vanlig fördelsedag i hans mått mätt 25 gäster, nej han fyller inte jämnt detta är ett litet kalas... största skillnaden nu mot föregående år är väl att jag är helt själv som får rodda med allt, inte mig emot, handling, bakning, hämtning av diverse, städa, fixa dona. Tidigare år så har vi varit hos svärisarna och man har hjälpts åt, jag har fixat tårtor någon har dukat en annan har gjort något annat.
Svärmor var snäll och erbjöd hjälp, men vad ska hon göra? Åka hem till oss när ingen är hemma och städa när det kommer bli lika skitigt igen efter torsdagen då 2 man ska lägga marksten/mur och springa in och ut, hämta smörgåstårtor innan de ens är klara, det finns ju inget sådant man kan göra, det är bara att invänta fredag morgon och släppa bomben. Att åka och handla allt eller hälften var känns ju inte som om det gör någon större skillnad eftersom jag kommer behöva saker redan torsdagen, och man kan ju inte skicka iväg henne till sthlm för att köpa present. Utan det är väl bara att hugga i, ta födelsedagen som den kommer och hoppas att alla är nöjda när de åker, det är mitt mål, och kanske man får ett spontant tack eller vad fint man gjort... Om Någon undrar vad Kenny gör så jobbar han borta och har ingen möjlighet att hjälpa till för än torsdagkväll egentligen, men då ska muren läggas så han är också upptagen.

Jag trivs med att ha ett hektiskt liv och jobba/plugga 50 timmar i veckan, fylla fritiden med divierse och sen ha fullt upp med att räcka hjälpande hand, måla och hjälpa de som arbetar här hemma. Hemma får man ju bekräftelse hela tiden, om kanske inte alltid i ord, men också resultat på det man skapat och planerat blev.

Men utanför hemmet i den så kallade sociala vardagen och på jobbet får man aldrig någon klapp på axeln om man gjort något bra eller snällt för eller åt någon annan, man förväntas ställa upp och vara givmild säga "självklart gör jag det eller får du det", och bara le, men man är jävligt snabb med att sparka än där bak så fort någon tycker man gjort fel. Och istället för att fråga om det bli oklarheter så antar man att det är på ett visst sätt och drar igång ett jäkla rabalder.

Alltid samma sak, alltid lika tråkigt, varför kan inte vissa bara ha ett positivt synsätt på livet och inte anta att alla som pratar med än vill än något ont, har taggar ut, you name it?

Utnyttjad? Korkad? Inte vet jag, snäll har väl varit målet men det verkar som det är en fin gräns mellan de 3 föregående orden, och om resultatet ska bli följande kanske man ska hitta något annat att sträva efter.

Det här är inte bara saker man bär på en dag men det är ett helt gäng utlösande faktorer som gjort att raderna skrivs just idag. Jag har bara lust att gräva ner mig, flytta till ett annat land eller allmänt slippa tjaffs om fjantiga saker. Kanske skull man börja spara till en långresa igen, då var man ju omtyckt, när man var borta.

"Är du sur" är något jag får höra hela tiden eller "hon är sur" från vissa håll och jag kan säga att få mig sur är inte lätt, då ska man vara riktigt dum mot mig eller någon i min närhet. 

Jag är rätt fram, ärlig, säger vad jag tycker, berättar hur jag tror att jag kommer handskas med en situation som eventuellt skulle kunna uppkomma för att förebygga onödigt tjaffs, har jag något på hjärtat säger jag det för då brukar det oftast inte bli oklarheter. Alla mina egenskaper  har både för och nackdelar, men det är de som gör mig till den jag är, och ingen jag vill ändra på. Precis som jag inte begär att någon ändrar sig för att falla mig i smaken.

Man kan vara mer eller mindre hård, men oftast spelar det ingen roll, det mottagaren som själv avgör hur man ska tolka vad som sägs eller skrivs.

Alla talar vi olika språk, uppenbarligen.