- Tessan -

Det här med blogg tycker jag är en skitkul grej, annars skulle jag inte göra det...Men ibland blir jag knäpp när jag klickar mig vidare till olika bloggar, idag besökte jag kissies? Heter hon så? Hennes blogg i alla fall, Oh my good säger jag bara. I mina mått mätt, hemsk mäniska, "jag är stolt över att vara egosentrisk och racka ner på andra mäniskor..." Nej jag förstår inte hur man kan suporta en sån blogg, tror inte heller att jag kommer besöka den igen, fejk och elak, är min åsikt. Sen om hon är nöjd med att skriva ut att de som faktiskt tycker om henne, ber om en bild och autograf och hon bara rådissar dem och säger de är patetiska och inte ska ta av hennes dyra tid, vem tror hon att hon är?  Hennes enorma självkänsla och ego hade varit helt ok, om hon inte la så mycket kraft på att kasta skit på andra. Nej, bojkotta säger jag bara...

läser www.blodinbella.se nästan dagligen och tycker hon är en fantastisk mäniska och extremt smart brud som gör sin egen förmögenhet då något hon tycker om och brinner för, de som rackar ner på henne är nog mest avundsjuka. Hon kämpar och lägger ner mycket tid, all cred till henne. Att jag sen inte delar hennes enorma intresse för mode och håller med om alla hennes åsikter om saker och ting tycker inte jag ger mig någon anledning att racka ner, jag behöver inte läsa, lika lite som jag tvingar någon att läsa här.

Men en sak som jag kan bli trött på i vissa bloggar är detta enorma klagande på unga föräldrar, mammor framför allt, de är de som får ta skiten. Man väljer själv hur man vill göra med allt sen får man helt enkelt stå för det.  Jag vet att om jag själv skulle bli gravid skulle jag aldrig kunna göra en abort, jag skulle helt enkelt inte kunna leva med det, men eftersom jag inte vill ha några barn ser jag till att skydda mig så det inte heller blir några, men är olyckan framme, eller hur man uttrycker sig, skulle jag inte vilja få det slängt i mitt ansikte av en person som inte känner mig i hennes blogg att jag är en dåliga mäniska som väljer mitt barn framför tex en karriär. Vem säger att man inte kan ha båda? Och bara för att det inte är det bästa för just dig, ger det dig inte rätten att bråka på någon som väljer att skaffa familj vid ung ålder. Jag ska säga att jag absolut ska vänta med barn, men jag har vänner som har fått barn i åldrarna 16-20 och de har lyckats hur bra som helst med sina familjer, sen vet jag även dem som kanske inte lyckats fullt så bra, men då ska väl de som älskar livet som familj och är supernöjda med hur de har det få skit för det?

Vem säger att man är en lycklig familj bara för att man väntar längre? Finns klara bevis överallt att även vuxna klantar till det. Unga lyckliga föräldrar som har massa tid tillsammans och älskar varandra, eller en skilsmässofamilj med massa nya parterns, plastmormor o morfar, halvsyskon, varannan vecka, uppdelade julaftonar, och två föräldrar som jobbar, jobbar, jobbar och bråkar hela tiden? Det finns nog dem som trivs hur bra som helst med det med, men jag tror och hoppas att kärnfamiljen ska finnas kvar, det är en sådan familj jag vill ha när jag blir stor. Självklart finns det familjer som mår bättre av skilsmässor, och man ska inte hålla ihop för sakens skull, men som sagt klaga inte på andra, när man själv inte vet vad man kommer utsätta/utsätter sin egen familj för. Man ska leva livet lycklig för sin egen skull.

En annan sak är det hela med en karriär, varför ska alla sträva efter det? Om alla vill bli chefer eller högt uppsatta inom sitt val av yrke, vem ska då stå i affären du handlar i, arbeta i kassa på McDonalds när du är sugen på en burgare, städa ditt hus eftersom du inte har tid när du jobbar så mycket, ta hand om dina barn när du är på jobbet. Nej låt alla leva sitt liv, man är sin egen herre och man väljer själv hur man vill ha det, fokusera på dig själv och inte på andra. Bara för att man kanske inte väljer vad andra anser du ska eller inte ska göra, gör det väl inte dig lyckligare? Och man ska absolut inte vara olycklig för att man väljer att gå sin egen väg, snarare lycklig.

Min dröm med livet är att jag får ett arbete där jag trivs med mina uppgifter, arbetskamrater och lön. Jag ska känna när jag vaknar att jag går till ett jobb där jag känner mig omtyckt och stimulerad. Sen vill jag komma hem till mitt lilla fina hus på landet, kanske klappa lite på katten och hunden, pussa min fantastiska man och fråga hur hans dag varit och kanske ha två? friska underbara barn som drar runt som två små troll och får mig att le. Är det för mycket att begära, eller snarare för lite?

Måste jag sträva efter att bli karriär kvinna, bosätta mig i en trendig lägenhet på söder, sattsa mycket på mig själv och mitt arbete så min man och jag lämnar varandra för att vi inte har någon tid för varandra, letar och letar efter den rätte, hittar honom skaffar fort som attan en till två ungar, lever det goda livet utåt men slutar sen med en skiljsmässa för att vi inser att vi inte älskar varandra, har nog inte ens varit kära utan bara extremt fokuserade på att leva upp till allt som förväntas av oss.

Jag är så extremt lycklig som jag är, med mitt liv, med min kärlek, mitt allt. Och jag hoppas alla andra njuter lika mycket av livet som jag.

Man lever väldigt kort om man jämnför med hur länge man är död, tänk på det.