- Tessan -

Det är nog ren fakta mer än en dröm. Jag och Kenny har spenderat 4 månader 24 timmar om dygnet tillsammans med varandra, utan bråk eller andra tråkigheter, självklart har vi varit oense, men inte mer än så, och de gånger går nog att räkna på en hand. Det får än att tänka, är det för bra för att vara sant? Självklart är det så att vi haft våra stunder, bråket om fotoalbumet och om att man ska låsa dörren när man går hemifran är ju två exempel som har slutat i fullständiga krig=) Men eftersom jag vann så är det förflutet=) Jag har börjat kolla utbildningar, och för att beskriva hur bekväm jag är i min relation har jag börjat kolla på alla orter runt om i Sverige, även om det känns hemskt, och som min kära prins sa igår när jag berättade det för honom, "Ska inte vi bo ihop  i vår lägenhet då?" Med ett ledset uttryck, så vet jag att vi skulle klara ett år eller två, med ett så kallat helgförhållande, vi bor på varsit ställe och kommer kunna träffas på helgerna.
Det är en kick att få den insikten, att känna sig så älskad av den människa som man själv älskar vilkorslöst. Endorfinerna leker hela havet stormar i hjärtat och det känns så bra. Nu är det faktiskt så att några av de utbildningar jag funderar på att söka är belägna i Sthlm, där prinsen ska studera, men den jag önskar mest att komma in på är belägen betydlig längre bort, småland. Men vi får se, nu ska jag lägga tid och kraft på ansökningar till skolor och arbete, så får vi se vad jag kommer bli när jag blir stor.


Gårdagen spenderades i det nya huset som mina svärföräldrar byggt, himmelsk, längtar efter att få krypa ner i vad jag kallar poolen men som de kallar badkar, gigantiskt bubbel/massage badkar med belysning...måste nog köpa mig en flaska vin tills det är dax=) Efter lunch kom den lilla familjen, bebis M var inte direkt på strålande humör men lyckades bjuda mig på 20 minuter av hennes tid utan gråt, några små flin blev det nog ocksa. Sen kom tårarna och då fick mamma Nathalie rycka in. Bebisar och småbarn är nog det underbaraste som finns, förutom när de gråter och man inte förstår varför...

Åkte över till Robin och hans far och visade våra semesterbilder, Kenny tyckte i vanlig ordning att jag pratade för mycket, och menade på att Robin och hans far var nog inte så intresserade av att min mamma trodde att en person på en bild jag tagit hade scoulios, helt felstavat jag vet, men ett medfött ryggproblem i alla fall, Sant?! Antagligen.
Eftersom alla våra nära har läst bloggen när vi varit borta känns det ibland som man har så lite att berätta om, alla vet ju redan vad vi har gjort, skönt men samtidigt tråkigt.
Kvällen avslutades hemma hos mig i Tomta tillsammans med min mor,far och Martin Beck. Gårdagens film får det att krypa i mig, jag blir så illa till mods, det händer hela tiden, och jag kan ge mig fan på att det finns idioter där ute som ser våldtäckt som en sport. Usch, håller med i gårdagens film, inför kastrering.

Jag hade en diskussion om just våldtäckter med inriktning gruppvåldtäckter, med min mormor vill jag minnas att det var, missförstå mig rätt när jag säger att jag kan förstå att det finns våldtäcktsmän, psykiska sjukdommar och andra medecinska förklaringar som ger upphov till just detta. Men vad är det som lockar fram en gruppvåldtäckt? Hur kan ett gäng kompisar ge sig på en ensam individ utan att någon,

1. Reagerar och drar sig ur .
2. Faktiskt inser vad som kommer eller hålla på att hända och hjälper det stackars offret?

Ingen kan skylla på grupptryck, någon spärr måste man själv ha för att inse att man kan inte ge sig på en annan mäniska och förstöra dennes liv för att en idiot föreslår saken i fråga.

Jag blir så förbannad varje gång jag läser om en våltäckt, vilket betyder att jag är nog nästan förbannad en gång om dagen. Hur sjukt är inte det?
Jag vill kunna gå hem själv utan att vara rädd, jag vill att mina vänner ska kunna gå hem själva en sen kväll utan att man ska vara rädd att det händer dem något. Det är inte rätt att man inte ska kunna ta ett glas vin i goda vänners lag bara för att man inte vågar gå hem utan måste ta bilen. Ingen annan mäniska ska begränsa dig och styra hur du ska leva ditt liv, allra helst inte en människa som du inte ens vet om den finns. Jag tycker att det är en skam att man inte ska kunna gå utanför sin dörr utan att höra efter sig, "Du kan vill höra av dig när du kommit fram så vi vet att allt är bra!"

Jag vill se en sattsning i kampen mot våldtäckter, det är allt för vanligt, och hur många som sker i de svenska hemmen varje dag som inte uppmärksammas vill jag inte ens tänka på.

Nej nu är det dax att försöka tänka på något positivt igen. Jag tänkte ta en runda i huset och göra lite fint tills min mamma kommer hem, så hon inte suckar det första hon gör och börjar kladda upp en lista med saker som måste hinnas göras innan hon ska krypa ner i sängen.

Idag är första dagen på över 4 månader jag är ensam, märklig känsla, ett långt inlägg här är nog ett tecken på att jag försöker vara social med mig själv. Jag tackade nej till att följa med prinsen hem, dels för att jag har lite saker jag faktiskt måste göra, och dels för att det nog är nyttigt att få vara lite själv.


Så nu ska jag plocka ur diskmaskinen, städa och leta efter vår nyckel till vindsförådet till vår numera f.d lägenhet..Prinsen hade den sist och nu är den spårlöst försvunnen, han sa att jag kunde väl knippsa upp låset med en bultsax om jag inte hittade nyckel, javisst, jag tar en av min agamla bultsaxar, vad får honom att tro att jag äger en bultsax? Och får honom att tro att jag skulle orka knippsa upp ett hänglås? Det där blir hans bekymmer om nyckeln inte kommer fram.

Nej dax för mig att ta mig i kragen!!